…eller konsten att hålla sig borta från kontoret när Askungen härjade som värst.

Tillåt mig inledningsvis att generalisera grovt. Det får man nämligen göra i en blogg. Om man bara är uppriktig nog att tala om det… Ibland känns det som om alla har en såndär Dafgårds Färdiga Åsiktsportioner om Thailand. Precis som alla hade om Mallis i början av 90-talet ni minns! Och uttalar sig hejvilt om ditt och datt, kreti och pleti. Jämrar sig kring synd, jobbiga flygplatser som är mindre än den i Örnsköldsvik, överfyllda poolområden, köttbulls- och pannkaksmenyer på svenska, lurendrejare som säljer allt-möjligt-kopior i vartenda gathörn, ”Helan Går” nattetid från överfyllda balkonger framförda av överfyllda Göteborgare, och kraftigt överviktiga tunnhåriga ensamresande herrar med germanskt hemspråk och tvivelaktig moral.

Tro mej. Hör du detta så kommer det från samma person som missförstod Mallorca 1992. Och den gemensamma nämnaren har du säkert redan listat ut. Just det, dom har aldrig satt sin fot vare sig på Aeropuerto de Son San Juan 8 km öster om katedralen La Seo i Palma, eller på Phuket International Airport.

Men det har jag! Och ja, om du kokar ner en vinter i Phuket till en ynklig liten fond så kan du säkert hitta alla ingredienser ovan. Om du är introvert, fördomsfull och yrkeskverulant vill säga. Men det är inte jag!

Vi landade efter en praktisk nattflygning där såväl barn som vuxna sov gott. Hade förbeställt transfer som tog oss till hotellet i Kata på en timme. Åtta minuter senare (inkl två minuter insmörjning!) var barnen således i poolen. Där kunde man göra provdyk, bomben, åka rutschbana, bubbelpoola, kasta actionfigurer på andra poolgäster m.m. Tim gjorde sitt första provdyk och simmade fem fascinerande minuter under vattnet (bild)! Från poolen lät de sig endast avlägsnas vid sömn och som vanligt fullständigt onödig utfodring… Tim 7 och Erik 5 gjorde alltså en vanlig arbetsdag á åtta timmar i poolen. Varje dag, i vad som skulle komma att bli en något längre semester än vi ursprungligen tänkt oss. Askungen ni vet…

Maten i Thailand är makalös. Jag har ibland frågat mig själv, om du tvingas välja ett av världens kök som du måste äta resten av livet, vilket skulle det vara? Jo, det thailändska. Nu hör det till saken att jag gillar stark mat, en egenskap jag utvecklade under ett halvårs arbete i Mexiko, och blev amigo del chile www.borssen.com. Thailändare är by default glada, gästvänliga, nyfikna och fyllda av empati. Och kroppsligt normalproportionerade. Det kan inte bero på annat än den makalösa maten där smak, doft och utseende är förförande och hälsosam! Och chilin naturligtvis!

Vi tog oss också tid till en dagsutflykt. Eftersom den äldre killen simmar bra och båda har Hitta Nemo som enda referens till tropiska fiskar, så vad passar bättre än en snorkeltur till Coral Island. Den yngre hänger ju alltid på ändå och skall göra som brorsan. Buss till och från hamnen, mycket fräsch båt, bra strand med närliggande rev, en god lunch och all snorklingsutrustning. Typ 500:- för vuxna och hälften för barn, mycket för pengarna! Dessa ungar som ”bara” plaskat i fotdjupt öresundsvatten strax söder om Helsingborg och gått simskola på Filbornabadet. Fatta vilken värld som öppnades på en halvmeters djup! Sjöstjärna/gurka/borre, pincettfisk, frökenfisk, platt, låång, grön, spetsig, ful… ”Pappa, det här var den bästa dagen på hela semestern”, sa den äldre under båtresan hem. Jag förstod honom. När vi kom hem hade husgeckon dött utanför vår dörr. Stor tragedi utspelades till följd av detta…

Vi hade en alldeles enastående semester på Phuket och börjar redan planera för nästa års besök. Det förefaller helt omöjligt att inte älska Thailand. Det är enkelt att vara gäst i detta land, och billigt. Och när en jäkel till jökel gav oss ännu en dag vid poolen så lade vi oss bekymmersfritt tillrätta! Och mina kollegor därhemma i Drömfabriken som kämpade med askmolnets konsekvenser, dom tänkte jag på. Nästan varje dag…

Kap Kunn Krap & Lagoon