Just hemkommen från 1 månads makalös semester på Mallorca börjar jag sortera digitalt lagrade bilder och huvudlagrade minnen. Vartefter dagarna går blir de inte sällan tätt förknippade med varandra. Ett ålderstecken måhända?

Hursomhelst tänkte jag dela med mig av de båda genom detta och några kommande blogginlägg. Förhoppningsvis skall de locka till ett Mallorcabesök eller åtminstone sprida lite virtuell sol & värme i vårt just nu smått gräsliga hemma-bra-men-borta-bäst väder.

Eftersom vi bodde ett par kilometer utanför Deia, och den var vår närmaste civilisation, beslöt vi oss att ganska tidigt på semestern undersöka den lilla byn. Nämnas bör att redan från dag ett inleddes vad som skulle bli en trevlig tradition! Min kära fru var tidigt på benen och återkom efter en Power Walk med färskt bröd från byns Panaderia varje morgon.

Vi startade från byns norra parkering, bestående av 8 p-platser. I kombination med den “stora” parkeringen på 15 platser utgör det i princip byns samlade parkeringsutbud. Emellertid inte för lite för att sysselsätta byns egen parkeringsvakt! Med tanke på att parkeringsavgiften är ca 10 kronor i timmen torde ekvationen knappast bidra till att minska de nödlån som nu diskuteras till Spanien… Nog om det! På väg upp mot byns topp och kyrkan passerade vi detta vackert inramade olivträd.

Att Deia sedan länge utvecklats till en konstnärsby går inte att ta miste på. Överallt finns små personliga gallerier där konstnären själva gärna visar dej runt. Och värthän näsan pekar påminns man av färgens och formens möjligheter.

Under vägen stöter man på dessa “tavlor” lite varstans. Jag triggade mina söner att hitta dem mot att jag fotograferade dem alla. Det kunde blivit ett eget låååångt blogginlägg. Så jag nöjer mej med bild II, III och IV ovan. Ja, resten av historien är väl tämligen bekant.

Väl på toppen står dessa kanoner utanför kyrkan, vända mot öst. Det är möjligt att byns högsta punkt utgjorde ett bra försvarsläge en gång i tiden? Pampigt är det och en underbar utsikt över bergen och terrassodlingarna bjuder besökaren efter den korta men branta bestigningen.

Den pyttelilla kyrkogården känns väldigt personlig och “exklusiv” i den bemärkelsen att många är det nog som önskat sin sista vila i denna sagolikt vackra miljö. Men få som fått plats. En av dem är dock byns kanske mer kända (avlidna) personlighet. Poeten och författaren Robert Graves. Alla vi som fick se på TV efter klockan 20.00 år 1976 missade aldrig ett avsnitt av “Jag Claudius”, BBC´s filmatisering av hans mest omtalade verk. Han bodde större delen av sitt liv i Deia där han dog 1985. Härmed slutar också inläggets enda historielektion…

På vägen ner till den utlovade mutglassen kunde vi inte motstå att stanna till i trädgården till ett litet privat hostal. Där lockade de med färskpressad citronjuice. Med vetskapen om att citronerna skördas just nu är de magiskt sötsura och känns nästan ohälsosamt nyttiga Jag vara bara tvungen att föreviga hostalets sällskapsrum!

Det är svårt att fånga hur brant det egentligen är ner till bygatan, men här lyckades jag ganska bra! Med tanke på att det faktiskt ligger snö i de här delarna av ön nästan varje vinter undrar jag vart alla bilar som stod här uppe tar vägen? Gissar att det är då nämnda parkeringsvakt har högsäsong…

Den här bilden får avsluta dagens besök i Deia. Kaffebönan går ju inte att ta miste på…

Det blir mer om Deia så håll utkik i vår blogg!