Jag gillar mitt jobb. Riktigt mycket. Gillar att röra på mig, att resa. Det berikar och ger mig ständigt nya intryck. Gillar möten med människor. Gillar ansvaret med att hitta bra boende till rätt pris. Gillar att kolla att stekpannorna är fräscha och knivarna skarpa. Är barnsligt förtjust över att tjafsa om priser. Gillar egentligen allt utom ögonblicket då jag skiljs från dem som står mig nära. Varje avfärd har ett sådant ögonblick. Var uppe tidigt imorse för att hinna med lågprisflyget till Split i Kroatien. Som bekant lyfter och landar dessa på okristliga tider. På färjan kom ögonblicket. Dimman låg tät över sundet och det gjorde mig alltför sentimental. Kände vemod.

Jag vet att det går över. Det gör det alltid. Vet att om några timmar är jag i Split med adrenalinet på topp. Att det då inte finns tid för sentimentalitet. Men ögonblicket kommer ändå. I dessa ögonblick inser jag att det finns mycket visdom bakom uttrycket “borta bra men hemma bäst”.

P.S. Kan vara mitt sista inlägg på bloggen. Tror inte chefen gillar att jag marknadsför “hemma bäst”….